A one trick pony

Jag hatar henne. Jag tror inte jag har förstått att hon ville ha dig. Jag såg det men jag förstod inte. Det är inte förrän nu, en vecka senare, som jag kan ta in. Analysera. Dra slutsatser. Sättet hon stod på. Hur hon höll i dig. Hur jävla dum jag såg ut när jag stod på din andra sida och ryckte i din tröja, i hopp om att du skulle följa med mig. Bort från allt. Bort från henne.

Jag förstod lite grand. Gick i väg en stund. Var alldeles för berusad för att förstå att jag skulle hålla mig borta. Borde.

Jag försår nu. Jag förstår hennes blickar. Svärtan i hennes ögon när jag frågade efter honom.

Jag orkar inte. Jag orkar inte känna så här. Jag går ner i en isvak bara av tanken på honom någonstans.

Med någon.

Jag har raderat exakt allting som vi har skrivit till varandra. Visste du det? Allt fånigt förälskelsetrams. Borta.

I natt har jag ångest och jag vet inte om jag kan leva med det.

I går ringde jag till C. Jag var full och obehaglig. Sa en massa saker som jag vill ta tillbaka. Men det spelar nog ingen roll. Han lät genuint glad när jag ringde, och det är ju fint.

Ibland känner jag så mycket att jag inte tänker på andra kroppsliga behov. Mat. Jag är fattig och har inte ätit på ett tag. I dag köpte jag en burk bönor. Lyxade till och med till det och köpte en från Heinz, istället för Euroshopper. Jag insåg mitt kroppsliga förfall när jag var för svag för att ens få upp burken.

Life is a coldhearted bitch.

Du hade en bästa vän förut. Jag spenderade några nätter med honom. Vi låg inte med varandra om du trodde det, men han höll om mig. Det var vamt och outhärdligt och jag önskade att jag var någon annanstans. Jag hällde brännande whiskey ner i min hals och ville att april skulle ta slut. Jag har pratat med honom miljoner timmar i telefon. Vi nämnde inte dig en enda gång. Blir du ledsen då? Bryr du dig?

Jag ville aldrig ha honom. Jag projicerade allt jag kände för dig på honom. Allt jag ville säga till dig sa jag till honom. Varför? För att han lät mig. För att han tog emot allt jag sa och ville höra mer. Vi skapade en form av pseudokärlek. Den var vacker, tragisk och artificiell. Sedan ville han inte ha mig mer. Jag antar att han aldrig ville det, utan att han bara projicerade det han kände för någon annan på mig. Ibland undrar jag vem den personen var. Egentligen brydde jag mig inte. Nåväl. Han ville i alla fall inte träffas mer. Han ville inte säga det här till mig, då han var rädd att såra mig. Han pratade med dig, C, om det. Ni pratade om mig. Hur han skulle gå tillväga för att säga till mig att han inte ville ses något mer. Han var livrädd för att såra mig och visste inte hur jag skulle reagera. Jag har fått er konversation återberättad för mig och den såg ungefär ut så här:

Han: Jag vill verkligen, verkligen inte att hon ska vara ledsen.
Du: Nä.
Han: Det behöver du inte säga till henne.
Du: Visst.
Han: Blir hon ledsen tror du? När jag säger att jag inte vill något mer?
Du: Hon kommer att skratta. Jag känner henne och det gör inte du.

Du trodde att jag skulle skratta. För att sådan är jag. Vi är sådana. Vi är kalla människor som skrattar när någon säger att det är över. Jag skrattade inte. Jag låg på mitt köksgolv och grät. Blir du förvånad?

Jag hatar att jag är så mycket svagare än vad du tror.

Hej C.

Vad gör du nuförtiden? Jag vet att du har kommit hem. Vi har till och med talats vid sedan dess. Snabbt och pliktskyldigt. Jag hade sex med mitt ex i dag. Utsvultet och klumpigt. Ville du veta det? Bryr du dig om det? Jag vet inte om jag vill att du ska veta. Jag tror att du skulle bli besviken. Men jag har ju kommit över att du låg med flickan från Italien. Och att du låg med den där andra. Hon som är en av dina närmaste vänner. Jag har absolut kommit över och förlåtit det. Borde vi inte vara kvitt då? Borde du inte kunna acceptera det här i så fall?

Är jag otrogen mot dig nu? Har jag varit det förut? Är jag otrogen när jag talar med S och säger att jag vill ha honom? Att hans själva varande får mig att bli nervös och skakig? Är jag otrogen när jag talar med A om nätterna? När jag ligger och ler i mörkret och säger precis allt han vill höra? Var jag otrogen när jag tillbringade två vårnätter i din föredetta bästa väns säng? Var jag otrogen när jag satt på hans sängkant mitt i natten och gick under av värmen och önskade att det var du som låg där istället? I så fall är jag ledsen för det.

Det betyder också att du var otrogen. Med henne från Italien. Med din närmsta tjejkompis. Med Filippa, om och om igen. Det betyder att du är otrogen varje gång du säger till min bästa vän att du vill ha henne. Att du är otrogen när du längtar och stirrar på okända läppar ute i natten. Att du var otrogen när du lät henne röra dig på det där sättet. När du skickade vädjande sms till henne. När du bad henne att älska dig. När du bad om att få vara någon i hennes ögon. När du var svag och undergiven som en valp som bara ville bli struken över ryggen, om och om igen.

Jag är hemskt ledsen för allt som vi har gjort mot varandra. I går ville jag dö. Jag tänkte författa ett självmordsbrev som skulle vara adresserat till dig. Inte till min familj, mina vänner eller någon annan. Bara du skulle få veta. Jag kände mig skyldig att meddela dig. Det blev dock inte så. Jag var inte i tillräckligt bra skick för att skriva någonting överhuvudtaget, och förresten kändes det fånigt. Självmordsbrev. Jag är inte sådan. Vi är inte sådana. Vi ser ner på människor som skriver sådana, visst gör vi? Vi skrattar åt dem. Åt deras martyrskap.

Jag saknar att höra dig skratta. Ifall jag mot förmodan hade skrivit någonting hade det bara blivit "jag älskar dig". Vi har aldrig någonsin sagt det till varandra, trots att vi har haft det på tungan miljontals gånger. Det har varit underförstått, som en överenskommelse mellan oss. Vi älskade varandra, och det var bara överflödigt att vräka ur sig dessa urvattnade ord. Men jag ville säga det. Någon gång ska jag säga det till dig. En enda gång ska du få höra det.

Blir allt bra då?

Kärlek.
/Pony

Varje gång klockan är 00:00 önskar jag mig kärlekssex med C.

Är inte det tragiskt och vackert?

Patetiskt?

Fuck you then.

Hörrni, jag tog ju ingen överdos på riktigt.

Jag firade nyår i går. Fint. Bra. Whatever. Jag vill bara ha C.

Jag är bedövad och har således inte ont i hjärtat. Hur orkar folk vara kära? Hur har jag orkat? Det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Gratulationer till mig, jag kvalade just in på platsen som årets mest deprimerande människa. Det firar vi med en överos.

Jag har varit kär, ung, löjlig och förutsägbar. Jag har talat med dig om allt som jag har känt. Jag har berättat allt som jag vill göra, allt som jag drömmer om, allt jag förväntar mig få ut av livet. Jag har lyssnat på dig i timtals, på din ångest, dina våndor, jag har svarat och förstått. Sagt de rätta sakerna och tröstat. Jag har i hemlighet önskat att du var min. Jag har vaknat mitt i natten och känt någon annans värme. Jag har suttit på någon annans sängkant och hatat värmen och våren. Jag har omöjligt kunnat sova och känt whiskeyns eftersmak på min tunga. Jag har stirrat ut genom ett fönster och sett en aprilnatt som hittills bara har förstört mig. Jag har suttit på en kokhet trottoarkant under obarmhärtig julisol och frusit sönder inombords. Jag har lyssnat på musik tjugotre timmar om dygnet. Jag har lyssnat på tystnad en månad i sträck. Jag har hatat en stad som har gjort mig till den jag är. Jag har saknat människor som har stått en meter ifrån mig. Jag har legat vaken i ett kvavt sovrum och envist väntat på en telefon som lika envist aldrig ringde. Jag har hatat dig för att du älskade mig. Jag har hatat mig själv för att jag aldrig älskade någon. Jag har gått sönder vid yttrandet av manusförfattade repliker. Jag har hatat förändring men inte stått ut med rutiner. Jag har legat i svalt högsommargräs och känt doften av vin och livet. Jag har hatat beröring och blivit van vid att ses som kall. Jag har haft din favoritskiva på repeat i ett halvår. Jag har glömt var min egen favoritskiva ligger. Jag har känt känslan av iskall nattasfalt mot bara sommarben och svurit att aldrig känna så här igen. Jag har förundrats över dina händers blekhet och accepterat att de bara är tillgängliga ibland, när du känner för det. Jag har hatat din lynnighet och din rastlöshet. Jag har älskat samma egenskaper hos mig själv. Jag har varit beroende av kontroll och distans. Jag har gett mig hän åt saker som jag lovade mig själv att aldrig känna. Jag har hatat mig själv så intensivt att det har gjort ont. Jag har sett igenom lögner men ändå mottagit dem som sanningar. Jag har lyssnat på miljoner konversationer och inte orkat ifrågasätta en enda sak. Jag har sovit flera dygn i sträck och aldrig velat vakna. Jag har varit enfaldigt förälskad och utbytt meningar som skulle kunna ha varit tagna ur vilken Håkan Hellström-låt som helst.

 

Ett år har gått. Allt har förändrats, men jag är fortfarande din när som helst du vill ha mig.

Jag spenderade som brukligt julen tillsammans med min familj. Big mistake. Min familj är nämligen en samling av dysfunktionella alkoholister. Det hela var mycket tragiskt och hela situationen kändes otrygg. Julfirandet ägde rum tre mil ut i skogen. Jag blev deprimerad och väntade på han skulle ringa. Han. Vi kommer att kalla honom C hädanefter.

C kommer att förekomma i bloggen väldigt frekvent. Jag är nämligen hopplöst kär i honom. Trots grejen med den italienska horan. Hur som helst. Jag vägrar att fira jul med familjen igen. Jag tänker åka utomlands nästa år. Är någon med mig? Mina närmsta vänner är nämligen väldigt traditionsenliga gällande julfirandet, och kan därför absolut inte lämna landet. Maila mig på [email protected], så styr vi upp en resa till Thailand över julen 2010.

Nåväl. På annandagen hade jag fått nog av familjen och släktens hutlösa drickande och drog mig in till civilisationen igen. Jag söp ner mig fullständigt tillsammans med vänner och bekanta. Jag dövade sorgen och frustrationen. Är det inte ironiskt att min familjs alkoholism får mig att dricka kopiösa mängder sprit?

I går var jag bakfull hela dagen. Bokstavligen. Kunde fortfarande inte äta runt nio på kvällen, och jag fick helt enkelt inse att jag var en sorglig ursäkt till människa. Jag talade med C i någon timme på natten. Vi hade inte pratat på en vecka. Allt var stelt och konstigt och jag tror att vi har förändrats, löjligt nog. Eller mest han kanske. Jag är fortfarande dum i huvudet och patetisk.

Nu lägger vi ett lock på det här året.

Det jag saknar mest med honom är de där mornarna. Trots att jag älskar att sova vaknade jag alltid innan honom. Det finaste var att se honom vakna. Sömndrucken, rufsig och vacker sträckte han ut sig som en katt. Lång och gänglig, men ändå stark. Han drog sina bleka händer genom sitt hår medan han satte sig upp i sängen.

- Du har pianofingrar, sa jag samtidigt som jag sökte ögonkontakt.

- Va? Han var yrvaken och hes men log snett.

- Ja. De är så långa och bleka, nästan genomskinliga. Man kan se dina blodådror. De är vackra.

- Tönt.

Han sa ofta det. Tönt. Han tyckte att jag var alldeles för poetisk och löjlig ibland, och det visade han genom att säga så. Det gjorde ingenting. Han sa det alltid med värme.

När jag hade kommit hem den dagen fick jag ett sms ifrån honom.

"Jag tycker om dig så mycket att det gör ont."

Jag log som ett fån när jag fick det.

"Tönt."

Det var det enda jag skrev.

Jag är packad så in i helvete. Jag har ringt pojkarna som jag alltid ringer när jag är full. Det är fyra stycken. En svarade. Åker till honom i natt. Är fan livrädd. Det spökar här. Fan, fan, fan.

Jag tänker berätta om julhelgen sedan, herregud.

Åker ut till skogen. Tänkte fira jul eller nåt. Har inte riktigt bestämt mig än.

Hur som helst, kommer inte ha internet där. Blir borta ett par dagar.

Statusuppdatering i övrigt: Hjärtekrossad, distanserad, iskall och ängslig.

Jag kommer att förlora honom. Det dödar mig. Inte bara för att jag älskar honom så förbannat mycket och inser att jag aldrig vill ha någon annan, utan också för att han är min bästa vän. Han glider ifrån mig nu. Vägrar att prata med mig. Det handlar om att jag inte var en sådan jättebra vän i går när han berättade om den där italienska horan. Men herregud, vad begär han av mig? Jag försökte så gott jag kunde, men det gjorde för ont. Vi har endast utbytt ett par stela meningar i dag. Helvete. Det känns som att jag vill passa på och säga allting som jag borde säga till honom nu. Innan det är försent.

Jag borde berätta allt som jag älskar med honom.

- Jag älskar att han kallar mig baby när vi pratar.
- Jag älskar att han alltid låter så genuint glad när han svarar i telefonen och hör att det är jag.
- Jag älskar att jag kan få honom att skratta tills han gråter.
- Jag älskar att han kan få mig att skratta tills jag gråter.
- Jag älskar att vi har exakt samma syn på livet.
- Jag älskar att vi har samma intressen.
- Jag älskar att det är mig han vill ringa när han har druckit.
- Jag älskar att han är sarkastisk och ironisk, men aldrig mot mig, och han förstår när man måste vara allvarlig.
- Jag älskar när han blir upprörd över någonting. Över människor som beter sig på ett visst sätt, och när han har en lång utläggning om varför det är fel.
- Jag älskar att han alltid får mig att känna att det jag har att säga är viktigt. Att han alltid lyssnar.
- Jag älskar att han känner mig så väl att han märker på en sekund när någonting är fel. En betoning, en blinkning eller bara ett andetag räcker för att han ska förstå.
- Jag älskar när han lämnar röstmeddelanden på min telefon, för då låter han bortkommen och lite blyg för en gångs skull.
- Jag älskar att han under den korta period då vi var kära i varandra var sårbar. Han blev ängslig när jag inte svarade direkt på ett sms, och när han ringde lät han så liten. Hans röst var så annorlunda då. Han pratade lugnt, intimt och liksom avväpnat, i kontrast tills hans vanliga lätt hetsiga och arroganta tonfall (som jag förvisso också älskar).
- Jag älskar att han avslutar alla våra samtal med: "Tack för att du är du."

Älskling, försvinn inte. Jag tror att jag behöver dig.