Minnen från en oskyldig tid
En gång för ganska längesedan var jag bara 17 år. Ibland förundras jag över hur naiv jag kunde vara då.
Jag hade druckit alldeles för mycket vin och nattklubbens väggar började luta sig emot mig. Jag hade fortfarande smaken av cigaretten som jag tog på vägen dit på tungan, och jag lät min ostadiga blick leta sig genom dunklet. Musiken dunkade dynamiskt, men jag hörde den knappt. Det var då jag såg honom. Han var smärtsamt fin och fick mig automatiskt att hata mig själv. Jag antar att det var vinet som övertygade mig om att jag ändå var tvungen att ha honom. Nu.
Det var första gången i hela mitt liv som jag uppenbart, aktivt och intensivt har raggat på någon. Jag är egentligen alldeles för blyg för sådant. Jag kan inte ens titta människor som honom i ögonen. Men då kunde jag. Vinet hjälpte till brutalt mycket. Plötsligt började ’Wonderwall’ att strömma ur högtalarna. På en nattklubb. Ingen remix. Ingenting. Bara ’Wonderwall’. Det var mycket märkligt, men just då kändes det givetvis helt rätt. Han lutade sig fram och kysste mig vid de inledande raderna. Det kändes som att världen försvann runt omkring oss, fånigt och klyschigt nog. Jag önskar att allting bara kunde stanna så. ”I don’t believe that anybody feels the way I do about you now.” Det gjorde det naturligtvis inte. Efter att låten var slut, och hade ersatts med någon melodilös techno, lutade han sig över mig och viskade de enda orden i hela världen som får mig att nyktra till på en sekund:
”Ska vi gå någonstans mer avskilt?”
Detta sades med ett tonfall som indikerade att det inte var för att föra en konversation direkt. Nej, nej och åter nej. Jag vill inte. Jag ursäktade mig genast och sa att jag var tvungen att hitta igen mina vänner. Jag letade febrilt efter utgången, då det kändes som att jag höll på att kvävas. Människor, rök, ljus och musik smälte samman till en odefinierbar massa som hindrade mig från att hitta ut. Jag vinglade till och tog stöd mot en vägg, samtidigt som jag kände en hand som tog tag i mig. Någon försökte hjälpa mig upp. Leda mig bort. Den okända beröringen gjorde mig illa till mods, och jag slet mig loss. Jag kände plötsligt friskluften slå emot mig, och insåg att dörren var nära. Jag puttade mig fram bland folket, och vakten sa någonting som jag inte uppfattade.
Det var september och mitt i natten, och jag slog mig ner på den frostdraperade trottoarkanten. Jag andades snabbt och oregelbundet som om jag just hade sprungit ett marathonlopp. Jag begravde ansiktet i mina händer och kände mig smärtsamt nykter. Jag upptäckte plötsligt hur kallt det var, och insåg då att jag hade glömt min jacka. Istället för att återvända in för att hämta den, reste jag mig upp och började gå hemåt. Jag gick snabbt, och hade en obehaglig distans till mig själv.
Äckel tror jag att det kallas.
