A one trick pony

Jag har raderat exakt allting som vi har skrivit till varandra. Visste du det? Allt fånigt förälskelsetrams. Borta.

I natt har jag ångest och jag vet inte om jag kan leva med det.

I går ringde jag till C. Jag var full och obehaglig. Sa en massa saker som jag vill ta tillbaka. Men det spelar nog ingen roll. Han lät genuint glad när jag ringde, och det är ju fint.

Ibland känner jag så mycket att jag inte tänker på andra kroppsliga behov. Mat. Jag är fattig och har inte ätit på ett tag. I dag köpte jag en burk bönor. Lyxade till och med till det och köpte en från Heinz, istället för Euroshopper. Jag insåg mitt kroppsliga förfall när jag var för svag för att ens få upp burken.

Life is a coldhearted bitch.

Du hade en bästa vän förut. Jag spenderade några nätter med honom. Vi låg inte med varandra om du trodde det, men han höll om mig. Det var vamt och outhärdligt och jag önskade att jag var någon annanstans. Jag hällde brännande whiskey ner i min hals och ville att april skulle ta slut. Jag har pratat med honom miljoner timmar i telefon. Vi nämnde inte dig en enda gång. Blir du ledsen då? Bryr du dig?

Jag ville aldrig ha honom. Jag projicerade allt jag kände för dig på honom. Allt jag ville säga till dig sa jag till honom. Varför? För att han lät mig. För att han tog emot allt jag sa och ville höra mer. Vi skapade en form av pseudokärlek. Den var vacker, tragisk och artificiell. Sedan ville han inte ha mig mer. Jag antar att han aldrig ville det, utan att han bara projicerade det han kände för någon annan på mig. Ibland undrar jag vem den personen var. Egentligen brydde jag mig inte. Nåväl. Han ville i alla fall inte träffas mer. Han ville inte säga det här till mig, då han var rädd att såra mig. Han pratade med dig, C, om det. Ni pratade om mig. Hur han skulle gå tillväga för att säga till mig att han inte ville ses något mer. Han var livrädd för att såra mig och visste inte hur jag skulle reagera. Jag har fått er konversation återberättad för mig och den såg ungefär ut så här:

Han: Jag vill verkligen, verkligen inte att hon ska vara ledsen.
Du: Nä.
Han: Det behöver du inte säga till henne.
Du: Visst.
Han: Blir hon ledsen tror du? När jag säger att jag inte vill något mer?
Du: Hon kommer att skratta. Jag känner henne och det gör inte du.

Du trodde att jag skulle skratta. För att sådan är jag. Vi är sådana. Vi är kalla människor som skrattar när någon säger att det är över. Jag skrattade inte. Jag låg på mitt köksgolv och grät. Blir du förvånad?

Jag hatar att jag är så mycket svagare än vad du tror.

Hej C.

Vad gör du nuförtiden? Jag vet att du har kommit hem. Vi har till och med talats vid sedan dess. Snabbt och pliktskyldigt. Jag hade sex med mitt ex i dag. Utsvultet och klumpigt. Ville du veta det? Bryr du dig om det? Jag vet inte om jag vill att du ska veta. Jag tror att du skulle bli besviken. Men jag har ju kommit över att du låg med flickan från Italien. Och att du låg med den där andra. Hon som är en av dina närmaste vänner. Jag har absolut kommit över och förlåtit det. Borde vi inte vara kvitt då? Borde du inte kunna acceptera det här i så fall?

Är jag otrogen mot dig nu? Har jag varit det förut? Är jag otrogen när jag talar med S och säger att jag vill ha honom? Att hans själva varande får mig att bli nervös och skakig? Är jag otrogen när jag talar med A om nätterna? När jag ligger och ler i mörkret och säger precis allt han vill höra? Var jag otrogen när jag tillbringade två vårnätter i din föredetta bästa väns säng? Var jag otrogen när jag satt på hans sängkant mitt i natten och gick under av värmen och önskade att det var du som låg där istället? I så fall är jag ledsen för det.

Det betyder också att du var otrogen. Med henne från Italien. Med din närmsta tjejkompis. Med Filippa, om och om igen. Det betyder att du är otrogen varje gång du säger till min bästa vän att du vill ha henne. Att du är otrogen när du längtar och stirrar på okända läppar ute i natten. Att du var otrogen när du lät henne röra dig på det där sättet. När du skickade vädjande sms till henne. När du bad henne att älska dig. När du bad om att få vara någon i hennes ögon. När du var svag och undergiven som en valp som bara ville bli struken över ryggen, om och om igen.

Jag är hemskt ledsen för allt som vi har gjort mot varandra. I går ville jag dö. Jag tänkte författa ett självmordsbrev som skulle vara adresserat till dig. Inte till min familj, mina vänner eller någon annan. Bara du skulle få veta. Jag kände mig skyldig att meddela dig. Det blev dock inte så. Jag var inte i tillräckligt bra skick för att skriva någonting överhuvudtaget, och förresten kändes det fånigt. Självmordsbrev. Jag är inte sådan. Vi är inte sådana. Vi ser ner på människor som skriver sådana, visst gör vi? Vi skrattar åt dem. Åt deras martyrskap.

Jag saknar att höra dig skratta. Ifall jag mot förmodan hade skrivit någonting hade det bara blivit "jag älskar dig". Vi har aldrig någonsin sagt det till varandra, trots att vi har haft det på tungan miljontals gånger. Det har varit underförstått, som en överenskommelse mellan oss. Vi älskade varandra, och det var bara överflödigt att vräka ur sig dessa urvattnade ord. Men jag ville säga det. Någon gång ska jag säga det till dig. En enda gång ska du få höra det.

Blir allt bra då?

Kärlek.
/Pony

Varje gång klockan är 00:00 önskar jag mig kärlekssex med C.

Är inte det tragiskt och vackert?

Patetiskt?

Fuck you then.

Hörrni, jag tog ju ingen överdos på riktigt.

Jag firade nyår i går. Fint. Bra. Whatever. Jag vill bara ha C.