Öppet brev
Hej C.
Vad gör du nuförtiden? Jag vet att du har kommit hem. Vi har till och med talats vid sedan dess. Snabbt och pliktskyldigt. Jag hade sex med mitt ex i dag. Utsvultet och klumpigt. Ville du veta det? Bryr du dig om det? Jag vet inte om jag vill att du ska veta. Jag tror att du skulle bli besviken. Men jag har ju kommit över att du låg med flickan från Italien. Och att du låg med den där andra. Hon som är en av dina närmaste vänner. Jag har absolut kommit över och förlåtit det. Borde vi inte vara kvitt då? Borde du inte kunna acceptera det här i så fall?
Är jag otrogen mot dig nu? Har jag varit det förut? Är jag otrogen när jag talar med S och säger att jag vill ha honom? Att hans själva varande får mig att bli nervös och skakig? Är jag otrogen när jag talar med A om nätterna? När jag ligger och ler i mörkret och säger precis allt han vill höra? Var jag otrogen när jag tillbringade två vårnätter i din föredetta bästa väns säng? Var jag otrogen när jag satt på hans sängkant mitt i natten och gick under av värmen och önskade att det var du som låg där istället? I så fall är jag ledsen för det.
Det betyder också att du var otrogen. Med henne från Italien. Med din närmsta tjejkompis. Med Filippa, om och om igen. Det betyder att du är otrogen varje gång du säger till min bästa vän att du vill ha henne. Att du är otrogen när du längtar och stirrar på okända läppar ute i natten. Att du var otrogen när du lät henne röra dig på det där sättet. När du skickade vädjande sms till henne. När du bad henne att älska dig. När du bad om att få vara någon i hennes ögon. När du var svag och undergiven som en valp som bara ville bli struken över ryggen, om och om igen.
Jag är hemskt ledsen för allt som vi har gjort mot varandra. I går ville jag dö. Jag tänkte författa ett självmordsbrev som skulle vara adresserat till dig. Inte till min familj, mina vänner eller någon annan. Bara du skulle få veta. Jag kände mig skyldig att meddela dig. Det blev dock inte så. Jag var inte i tillräckligt bra skick för att skriva någonting överhuvudtaget, och förresten kändes det fånigt. Självmordsbrev. Jag är inte sådan. Vi är inte sådana. Vi ser ner på människor som skriver sådana, visst gör vi? Vi skrattar åt dem. Åt deras martyrskap.
Jag saknar att höra dig skratta. Ifall jag mot förmodan hade skrivit någonting hade det bara blivit "jag älskar dig". Vi har aldrig någonsin sagt det till varandra, trots att vi har haft det på tungan miljontals gånger. Det har varit underförstått, som en överenskommelse mellan oss. Vi älskade varandra, och det var bara överflödigt att vräka ur sig dessa urvattnade ord. Men jag ville säga det. Någon gång ska jag säga det till dig. En enda gång ska du få höra det.
Blir allt bra då?
Kärlek.
/Pony
Vad gör du nuförtiden? Jag vet att du har kommit hem. Vi har till och med talats vid sedan dess. Snabbt och pliktskyldigt. Jag hade sex med mitt ex i dag. Utsvultet och klumpigt. Ville du veta det? Bryr du dig om det? Jag vet inte om jag vill att du ska veta. Jag tror att du skulle bli besviken. Men jag har ju kommit över att du låg med flickan från Italien. Och att du låg med den där andra. Hon som är en av dina närmaste vänner. Jag har absolut kommit över och förlåtit det. Borde vi inte vara kvitt då? Borde du inte kunna acceptera det här i så fall?
Är jag otrogen mot dig nu? Har jag varit det förut? Är jag otrogen när jag talar med S och säger att jag vill ha honom? Att hans själva varande får mig att bli nervös och skakig? Är jag otrogen när jag talar med A om nätterna? När jag ligger och ler i mörkret och säger precis allt han vill höra? Var jag otrogen när jag tillbringade två vårnätter i din föredetta bästa väns säng? Var jag otrogen när jag satt på hans sängkant mitt i natten och gick under av värmen och önskade att det var du som låg där istället? I så fall är jag ledsen för det.
Det betyder också att du var otrogen. Med henne från Italien. Med din närmsta tjejkompis. Med Filippa, om och om igen. Det betyder att du är otrogen varje gång du säger till min bästa vän att du vill ha henne. Att du är otrogen när du längtar och stirrar på okända läppar ute i natten. Att du var otrogen när du lät henne röra dig på det där sättet. När du skickade vädjande sms till henne. När du bad henne att älska dig. När du bad om att få vara någon i hennes ögon. När du var svag och undergiven som en valp som bara ville bli struken över ryggen, om och om igen.
Jag är hemskt ledsen för allt som vi har gjort mot varandra. I går ville jag dö. Jag tänkte författa ett självmordsbrev som skulle vara adresserat till dig. Inte till min familj, mina vänner eller någon annan. Bara du skulle få veta. Jag kände mig skyldig att meddela dig. Det blev dock inte så. Jag var inte i tillräckligt bra skick för att skriva någonting överhuvudtaget, och förresten kändes det fånigt. Självmordsbrev. Jag är inte sådan. Vi är inte sådana. Vi ser ner på människor som skriver sådana, visst gör vi? Vi skrattar åt dem. Åt deras martyrskap.
Jag saknar att höra dig skratta. Ifall jag mot förmodan hade skrivit någonting hade det bara blivit "jag älskar dig". Vi har aldrig någonsin sagt det till varandra, trots att vi har haft det på tungan miljontals gånger. Det har varit underförstått, som en överenskommelse mellan oss. Vi älskade varandra, och det var bara överflödigt att vräka ur sig dessa urvattnade ord. Men jag ville säga det. Någon gång ska jag säga det till dig. En enda gång ska du få höra det.
Blir allt bra då?
Kärlek.
/Pony
Kommentarer
Trackback
