A one trick pony

Jag är bedövad och har således inte ont i hjärtat. Hur orkar folk vara kära? Hur har jag orkat? Det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Gratulationer till mig, jag kvalade just in på platsen som årets mest deprimerande människa. Det firar vi med en överos.

Jag har varit kär, ung, löjlig och förutsägbar. Jag har talat med dig om allt som jag har känt. Jag har berättat allt som jag vill göra, allt som jag drömmer om, allt jag förväntar mig få ut av livet. Jag har lyssnat på dig i timtals, på din ångest, dina våndor, jag har svarat och förstått. Sagt de rätta sakerna och tröstat. Jag har i hemlighet önskat att du var min. Jag har vaknat mitt i natten och känt någon annans värme. Jag har suttit på någon annans sängkant och hatat värmen och våren. Jag har omöjligt kunnat sova och känt whiskeyns eftersmak på min tunga. Jag har stirrat ut genom ett fönster och sett en aprilnatt som hittills bara har förstört mig. Jag har suttit på en kokhet trottoarkant under obarmhärtig julisol och frusit sönder inombords. Jag har lyssnat på musik tjugotre timmar om dygnet. Jag har lyssnat på tystnad en månad i sträck. Jag har hatat en stad som har gjort mig till den jag är. Jag har saknat människor som har stått en meter ifrån mig. Jag har legat vaken i ett kvavt sovrum och envist väntat på en telefon som lika envist aldrig ringde. Jag har hatat dig för att du älskade mig. Jag har hatat mig själv för att jag aldrig älskade någon. Jag har gått sönder vid yttrandet av manusförfattade repliker. Jag har hatat förändring men inte stått ut med rutiner. Jag har legat i svalt högsommargräs och känt doften av vin och livet. Jag har hatat beröring och blivit van vid att ses som kall. Jag har haft din favoritskiva på repeat i ett halvår. Jag har glömt var min egen favoritskiva ligger. Jag har känt känslan av iskall nattasfalt mot bara sommarben och svurit att aldrig känna så här igen. Jag har förundrats över dina händers blekhet och accepterat att de bara är tillgängliga ibland, när du känner för det. Jag har hatat din lynnighet och din rastlöshet. Jag har älskat samma egenskaper hos mig själv. Jag har varit beroende av kontroll och distans. Jag har gett mig hän åt saker som jag lovade mig själv att aldrig känna. Jag har hatat mig själv så intensivt att det har gjort ont. Jag har sett igenom lögner men ändå mottagit dem som sanningar. Jag har lyssnat på miljoner konversationer och inte orkat ifrågasätta en enda sak. Jag har sovit flera dygn i sträck och aldrig velat vakna. Jag har varit enfaldigt förälskad och utbytt meningar som skulle kunna ha varit tagna ur vilken Håkan Hellström-låt som helst.

 

Ett år har gått. Allt har förändrats, men jag är fortfarande din när som helst du vill ha mig.

Jag spenderade som brukligt julen tillsammans med min familj. Big mistake. Min familj är nämligen en samling av dysfunktionella alkoholister. Det hela var mycket tragiskt och hela situationen kändes otrygg. Julfirandet ägde rum tre mil ut i skogen. Jag blev deprimerad och väntade på han skulle ringa. Han. Vi kommer att kalla honom C hädanefter.

C kommer att förekomma i bloggen väldigt frekvent. Jag är nämligen hopplöst kär i honom. Trots grejen med den italienska horan. Hur som helst. Jag vägrar att fira jul med familjen igen. Jag tänker åka utomlands nästa år. Är någon med mig? Mina närmsta vänner är nämligen väldigt traditionsenliga gällande julfirandet, och kan därför absolut inte lämna landet. Maila mig på [email protected], så styr vi upp en resa till Thailand över julen 2010.

Nåväl. På annandagen hade jag fått nog av familjen och släktens hutlösa drickande och drog mig in till civilisationen igen. Jag söp ner mig fullständigt tillsammans med vänner och bekanta. Jag dövade sorgen och frustrationen. Är det inte ironiskt att min familjs alkoholism får mig att dricka kopiösa mängder sprit?

I går var jag bakfull hela dagen. Bokstavligen. Kunde fortfarande inte äta runt nio på kvällen, och jag fick helt enkelt inse att jag var en sorglig ursäkt till människa. Jag talade med C i någon timme på natten. Vi hade inte pratat på en vecka. Allt var stelt och konstigt och jag tror att vi har förändrats, löjligt nog. Eller mest han kanske. Jag är fortfarande dum i huvudet och patetisk.

Nu lägger vi ett lock på det här året.

Det jag saknar mest med honom är de där mornarna. Trots att jag älskar att sova vaknade jag alltid innan honom. Det finaste var att se honom vakna. Sömndrucken, rufsig och vacker sträckte han ut sig som en katt. Lång och gänglig, men ändå stark. Han drog sina bleka händer genom sitt hår medan han satte sig upp i sängen.

- Du har pianofingrar, sa jag samtidigt som jag sökte ögonkontakt.

- Va? Han var yrvaken och hes men log snett.

- Ja. De är så långa och bleka, nästan genomskinliga. Man kan se dina blodådror. De är vackra.

- Tönt.

Han sa ofta det. Tönt. Han tyckte att jag var alldeles för poetisk och löjlig ibland, och det visade han genom att säga så. Det gjorde ingenting. Han sa det alltid med värme.

När jag hade kommit hem den dagen fick jag ett sms ifrån honom.

"Jag tycker om dig så mycket att det gör ont."

Jag log som ett fån när jag fick det.

"Tönt."

Det var det enda jag skrev.

Jag är packad så in i helvete. Jag har ringt pojkarna som jag alltid ringer när jag är full. Det är fyra stycken. En svarade. Åker till honom i natt. Är fan livrädd. Det spökar här. Fan, fan, fan.

Jag tänker berätta om julhelgen sedan, herregud.

Åker ut till skogen. Tänkte fira jul eller nåt. Har inte riktigt bestämt mig än.

Hur som helst, kommer inte ha internet där. Blir borta ett par dagar.

Statusuppdatering i övrigt: Hjärtekrossad, distanserad, iskall och ängslig.

Jag kommer att förlora honom. Det dödar mig. Inte bara för att jag älskar honom så förbannat mycket och inser att jag aldrig vill ha någon annan, utan också för att han är min bästa vän. Han glider ifrån mig nu. Vägrar att prata med mig. Det handlar om att jag inte var en sådan jättebra vän i går när han berättade om den där italienska horan. Men herregud, vad begär han av mig? Jag försökte så gott jag kunde, men det gjorde för ont. Vi har endast utbytt ett par stela meningar i dag. Helvete. Det känns som att jag vill passa på och säga allting som jag borde säga till honom nu. Innan det är försent.

Jag borde berätta allt som jag älskar med honom.

- Jag älskar att han kallar mig baby när vi pratar.
- Jag älskar att han alltid låter så genuint glad när han svarar i telefonen och hör att det är jag.
- Jag älskar att jag kan få honom att skratta tills han gråter.
- Jag älskar att han kan få mig att skratta tills jag gråter.
- Jag älskar att vi har exakt samma syn på livet.
- Jag älskar att vi har samma intressen.
- Jag älskar att det är mig han vill ringa när han har druckit.
- Jag älskar att han är sarkastisk och ironisk, men aldrig mot mig, och han förstår när man måste vara allvarlig.
- Jag älskar när han blir upprörd över någonting. Över människor som beter sig på ett visst sätt, och när han har en lång utläggning om varför det är fel.
- Jag älskar att han alltid får mig att känna att det jag har att säga är viktigt. Att han alltid lyssnar.
- Jag älskar att han känner mig så väl att han märker på en sekund när någonting är fel. En betoning, en blinkning eller bara ett andetag räcker för att han ska förstå.
- Jag älskar när han lämnar röstmeddelanden på min telefon, för då låter han bortkommen och lite blyg för en gångs skull.
- Jag älskar att han under den korta period då vi var kära i varandra var sårbar. Han blev ängslig när jag inte svarade direkt på ett sms, och när han ringde lät han så liten. Hans röst var så annorlunda då. Han pratade lugnt, intimt och liksom avväpnat, i kontrast tills hans vanliga lätt hetsiga och arroganta tonfall (som jag förvisso också älskar).
- Jag älskar att han avslutar alla våra samtal med: "Tack för att du är du."

Älskling, försvinn inte. Jag tror att jag behöver dig.

Det här är en sådan dag då jag vill sova för evigt. Det bränner så förbannat bakom ögonlocken när jag försöker tänka på vad som hände i går. Jag har ont. Jag har ett hål i bröstkorgen. Jag vill åka hem. Det är människor överallt och jag sover i någons vardagsrum. Jag ler falskt. Bjuder på mig själv. Jag har aldrig insett hur förbannat påfrestande det är att bjuda på sig själv.

Jag vill ha honom. Jag insåg just att jag inte vill ha någon annan. Någonsin. Vi pratade i går. Han hade legat med någon italiensk hora. Inte 'hora' som i prostituerad, utan 'hora' som i att jag hatar henne.

Tycker ni att han är dum i huvudet som berättar om sitt sexliv för mig? Det är han inte. Vi är ju vänner. Bästa vänner till och med. Och han ångrade sig lite angående det här med flickan från Italien, och ville prata om det. Inget konstigt med det.

Och jag vill att hon ska dö en långsam och smärtsam död. Inget konstigt med det.

Jag upptäckte just att man inte kan åka ifrån sina problem. Varför berättade ni inte det för mig innan jag köpte en svindyr tågbiljett och åkte 100 mil uppåt i landet?

Dålig stil faktiskt.

Jag är gratis.

Jag låter mitt finger vandra över alla hundratals bokryggar. Stannar upp. Funderar. Drar ut till hälften. Ångrar mig, skjuter in och fortsätter. Jag vet inte vad jag vill ha. Tar slutligen en inbunden amerikansk bok som fortfarande är oläst. Låter en pocketdeckare slinka med också. Och en tragisk liten dvd-film. Tragisk i den bemärkelsen att jag bara äger tre stycken filmer. Vet inte varför, det har bara blivit så. Har inget tålamod till filmer egentligen. Paradoxalt nog älskar jag böcker. 

Jag packar som ni kanske förstår. Tar inte med mig så mycket mer än nyss nämnda föremål. Lite kläder och datorn hänger med också. Jag åker tåg hela dagen i morgon.

Vill bara bort ett slag. Jag har inte tänkt igenom det här, men det går nog bra ändå, tror ni inte?

En gång för ganska längesedan var jag bara 17 år. Ibland förundras jag över hur naiv jag kunde vara då.

 

Jag hade druckit alldeles för mycket vin och nattklubbens väggar började luta sig emot mig. Jag hade fortfarande smaken av cigaretten som jag tog på vägen dit på tungan, och jag lät min ostadiga blick leta sig genom dunklet. Musiken dunkade dynamiskt, men jag hörde den knappt. Det var då jag såg honom. Han var smärtsamt fin och fick mig automatiskt att hata mig själv. Jag antar att det var vinet som övertygade mig om att jag ändå var tvungen att ha honom. Nu.

 

Det var första gången i hela mitt liv som jag uppenbart, aktivt och intensivt har raggat på någon. Jag är egentligen alldeles för blyg för sådant. Jag kan inte ens titta människor som honom i ögonen. Men då kunde jag. Vinet hjälpte till brutalt mycket. Plötsligt började ’Wonderwall’ att strömma ur högtalarna. På en nattklubb. Ingen remix. Ingenting. Bara ’Wonderwall’. Det var mycket märkligt, men just då kändes det givetvis helt rätt. Han lutade sig fram och kysste mig vid de inledande raderna. Det kändes som att världen försvann runt omkring oss, fånigt och klyschigt nog. Jag önskar att allting bara kunde stanna så. ”I don’t believe that anybody feels the way I do about you now.” Det gjorde det naturligtvis inte. Efter att låten var slut, och hade ersatts med någon melodilös techno, lutade han sig över mig och viskade de enda orden i hela världen som får mig att nyktra till på en sekund:

 

”Ska vi gå någonstans mer avskilt?”

 

Detta sades med ett tonfall som indikerade att det inte var för att föra en konversation direkt. Nej, nej och åter nej. Jag vill inte. Jag ursäktade mig genast och sa att jag var tvungen att hitta igen mina vänner. Jag letade febrilt efter utgången, då det kändes som att jag höll på att kvävas. Människor, rök, ljus och musik smälte samman till en odefinierbar massa som hindrade mig från att hitta ut. Jag vinglade till och tog stöd mot en vägg, samtidigt som jag kände en hand som tog tag i mig. Någon försökte hjälpa mig upp. Leda mig bort. Den okända beröringen gjorde mig illa till mods, och jag slet mig loss. Jag kände plötsligt friskluften slå emot mig, och insåg att dörren var nära. Jag puttade mig fram bland folket, och vakten sa någonting som jag inte uppfattade.

 

Det var september och mitt i natten, och jag slog mig ner på den frostdraperade trottoarkanten. Jag andades snabbt och oregelbundet som om jag just hade sprungit ett marathonlopp. Jag begravde ansiktet i mina händer och kände mig smärtsamt nykter. Jag upptäckte plötsligt hur kallt det var, och insåg då att jag hade glömt min jacka. Istället för att återvända in för att hämta den, reste jag mig upp och började gå hemåt. Jag gick snabbt, och hade en obehaglig distans till mig själv.

 

Äckel tror jag att det kallas.

Det kommer bli ett jävla gnäll i den här bloggen. Från min sida alltså. Det var inte riktigt tanken från början. Eller jo. Kanske lite. Hur som helst, jag är på dåligt humör och har isolerat mig hela dagen. Har framgångsrikt lyckats undvikit alla som har velat prata med mig.

Herregud, vilken jävla människa jag är.

Jag funderade länge och väl på ifall jag borde skriva någonting om det här med "vit jul". Alltså en alkoholfri jul. Jag borde verkligen skriva om det, just för att jag, tyvärr, har mycket erfarenhet i frågan. Jag insåg dock till min besvikelse att jag inte kunde. Det är den enda sak jag inte kan sätta ord på. Hemska minnen av känslan att jag kommer att dö. Att han kommer att döda mig. Röster, ljud och bilder som inget barn borde få se.

Det är märkligt det där. Jag brukar skriva om allt som gör ont. Jag behöver skriva om allt som gör ont. Men det där är omöjligt att sätta ord på. Jag har lagt det så långt bak som möjligt i mitt medvetande och jag är livrädd för att gräva fram det igen. Livrädd för att skrapa på ytan av minnesbilderna. Vill inte se vad jag kommer att hitta.

Det blev några ord i alla fall. Men ja. Vit jul. Det är en mycket bra idé.

Jag lade den här bloggen på is. Tänkte att jag inte behövde den riktigt än. Well, den idén gick ju åt helvete.

Jag har ett tomrum i min bröstkorg. Det känns som att han tog en sådan där glasskopa av plast och gröpte ur allt jag hade där. Av plast! Det tog nämligen en jävla tid och det gjorde onödigt ont. Vi sade nyss hej då till varandra i telefon. Inte för alltid, herregud nej. Vi skulle höras i morgon. Det spelar dock ingen roll. Jag är förbannat kär i honom och han känner ingenting. Han låg med henne. Jag visste att det skulle hända. Jag visste det innan han sa det.

- Jag har gjort någonting dumt.
- Du har legat med henne.
- Hur fan visste du det?

Snabba repliker. Vi pratade snabbt. Sedan var vi tysta. Eller mest jag. Vet ni vad som gör mest ont? Att jag inte har rätt att bli arg, ledsen eller någonting överhuvudtaget. Vi hade nämligen inte lovat varandra någonting. Vi var vänner och ingenting mer. Det visste jag. Men vad fan spelar det för roll? Vi har ju varit kära i varandra. Men han slutade och jag fortsatte. Jag önskar att jag också hade slutat. Jag önskar att jag visste hur man slutade.

Han frågade om det ändrade någonting i vår relation. Ja, det är väl klart så in i helvete att det gör!

- Nej.

Jag ljög för jag önskade att det inte var så. Jag vill ha kvar vår relation.

Det handlar för övrigt inte om samma person som inlägget nedan. Det här handlar om en person som jag har varit förbannat kär i all jävla evighet.

Angående honom jag har skrivit om nedan, han skickade just ett sms. Han och Emelie har "paus" nu. Han var ledsen. Jag blev ledsen för att han var ledsen. Jag undrar dock vad allt det här innebär. Orkar i och för sig inte riktigt tänka på det nu.

Jag har nog med min glasskopehålighet. Jävla helvete.

Jag träffade honom i affären. Vi hade pratats vid några gånger tidigare, men aldrig såhär. Aldrig på riktigt. Aldrig ståendes en halvmeter ifrån varandra med bara några få kubikdecimeter luft som skilde oss åt. Vår tidigare kontakt hade faktiskt endast sträckt sig till ett par nattliga ångestladdade telefonsamtal. Det låter dramatiskt, men det var det inte. Våra samtal hade nämligen inte alls haft med varandra att göra. Vi ville bara prata med någon. Vem som helst. Ju mer distans till personen i fråga, desto bättre. Så fann vi varandra. Ett anonymt bollplank under några blöta vårnätter. Det är därför lätt att tro att det här mötet skulle kännas laddat, eller kanske till och med pinsamt. Men så var det inte. Vi hade som sagt inte med varandra att göra. Även fast vi blottat våra inre några gånger på vår gemensamma jakt efter någonting större. Det var irrelevant. Vi var ändå främlingar.

 

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag följde med honom hem. Helt odramatiskt. Vi satt i hans slitna beiga skinnsoffa och pratade om allt och ingenting. Vi mördade vår distans. Brutalt. Efter några timmar skulle jag kunna ha svurit på att han var den människa som kände mig bäst. Våra telefonsamtal hade alltid varit privata, men aldrig särskilt personliga. Det här var personligt. Det här var farligt, men samtidigt helt magiskt. Jag somnade till slut. Jag var så trött, och det har aldrig någonsin varit så skönt att få sova. Jag sov på hans bröst. Det bara blev så. Jag bara… somnade där. Jag fäste dock ingen större vikt vid den här tanken just då. Det var inte förrän senare jag kom på att det hela kanske var en smula suspekt. Men just då var han bara som typ en sten. Eller min pappa, bror vadsomhelst. Men helt fantastiskt varm. Och jag skulle faktiskt inte vilja sova någon annanstans just då.

 

Jag vaknade till med ett ryck. Hörde ljud. En dörr i hallen som öppnades. Han var redan vaken, men lika sömndrucken som mig. ”Det är Emelie”, sa han. Helt odramatiskt. Emelie var alltså hans flickvän, som jag aldrig hade träffat, men hört talas om många gånger. Jag gjorde en hastig ansats till att dra mig ifrån honom, men han grep direkt tag i mig och höll bokstavligen fast mig. Han gav mig en blick. Jag tolkade det som att det var något av en principsak. Vi hade inte gjort något fel. Och vi hade ju verkligen inte det. Men jag antar att det hela skulle se annorlunda ut från hennes synvinkel. Jag vet inte hur jag skulle förklara för Emelie att sova på honom var som att sova på en sten för min del. En väldigt varm sten. Jag hade helst velat att vi kunde rätta till oss innan hon kom in. Principsak eller ej, det kändes onödigt att eventuellt göra någon ledsen eller upprörd. Fast å andra sidan, om hon kom in precis när vi hoppade av från varandra skulle det nog verka värre än vad det faktiskt var. Så vi låg kvar.

 

Hon kom in och satte sig på soffan. Jag tror att hon hälsade. Jag lyckades krångla fram min hand och säga mitt namn. Allt kändes outhärdligt. Hon hatade mig och jag förstod henne. Ingen av oss stod ut längre, och jag annonserade att det var dags för mig att gå hem. Jag såg blickarna de utbytte med varandra och jag förstod att han hade ett helvete framför sig så fort jag hade försvunnit därifrån.

 

Jag tog på mig mina skor snabbt, och båda hade följt mig till dörren. Jag önskade att de inte hade gjort det. Hon hade armarna i kors, och han stirrade ner i golvet. Jag vet att ifall hon inte hade varit där hade jag kramat honom som avsked. Nu nöjde jag mig med att mumla något ohörbart och famla efter dörrhandtaget, med halva jackan på.

 

Nu är jag hemma. Vad fan händer nu? Jag saknar ju honom redan.

Välkomna.

Det här är bloggen One trick pony. Jag tänker inte nämna särskilt mycket om personen som driver den och producerar alla texter, då jag anser det vara irrelevant. I alla fall i nuläget.

Det finns dock tre saker som ni måste veta innan vi börjar den här resan.

1. Allt som står i den här bloggen är sant. Allt har hänt. Det handlar om konversationer, känslor och händelser som har nedtecknats för att jag har ansett de vara viktiga för stunden.

2. I den här bloggen bagatelliserar vi ingenting. Möjligen nagellack och hårfärg. Dela gärna med er av vad ni känner. Jag nås via mail och kommentarer. Här är allt viktigt. Stort som smått.

3. Det här är ett bloggprojekt utan dess like. Se det gärna som en livboj i havet av ytligheter.

Träd in i min värld och låt er hänföras.

/Pony

Ny, revolutionerande blogg lanseras inom kort. Håll er uppdaterade.

/P