Mörkt
Jag kommer att förlora honom. Det dödar mig. Inte bara för att jag älskar honom så förbannat mycket och inser att jag aldrig vill ha någon annan, utan också för att han är min bästa vän. Han glider ifrån mig nu. Vägrar att prata med mig. Det handlar om att jag inte var en sådan jättebra vän i går när han berättade om den där italienska horan. Men herregud, vad begär han av mig? Jag försökte så gott jag kunde, men det gjorde för ont. Vi har endast utbytt ett par stela meningar i dag. Helvete. Det känns som att jag vill passa på och säga allting som jag borde säga till honom nu. Innan det är försent.
Jag borde berätta allt som jag älskar med honom.
- Jag älskar att han kallar mig baby när vi pratar.
- Jag älskar att han alltid låter så genuint glad när han svarar i telefonen och hör att det är jag.
- Jag älskar att jag kan få honom att skratta tills han gråter.
- Jag älskar att han kan få mig att skratta tills jag gråter.
- Jag älskar att vi har exakt samma syn på livet.
- Jag älskar att vi har samma intressen.
- Jag älskar att det är mig han vill ringa när han har druckit.
- Jag älskar att han är sarkastisk och ironisk, men aldrig mot mig, och han förstår när man måste vara allvarlig.
- Jag älskar när han blir upprörd över någonting. Över människor som beter sig på ett visst sätt, och när han har en lång utläggning om varför det är fel.
- Jag älskar att han alltid får mig att känna att det jag har att säga är viktigt. Att han alltid lyssnar.
- Jag älskar att han känner mig så väl att han märker på en sekund när någonting är fel. En betoning, en blinkning eller bara ett andetag räcker för att han ska förstå.
- Jag älskar när han lämnar röstmeddelanden på min telefon, för då låter han bortkommen och lite blyg för en gångs skull.
- Jag älskar att han under den korta period då vi var kära i varandra var sårbar. Han blev ängslig när jag inte svarade direkt på ett sms, och när han ringde lät han så liten. Hans röst var så annorlunda då. Han pratade lugnt, intimt och liksom avväpnat, i kontrast tills hans vanliga lätt hetsiga och arroganta tonfall (som jag förvisso också älskar).
- Jag älskar att han avslutar alla våra samtal med: "Tack för att du är du."
Älskling, försvinn inte. Jag tror att jag behöver dig.
Jag borde berätta allt som jag älskar med honom.
- Jag älskar att han kallar mig baby när vi pratar.
- Jag älskar att han alltid låter så genuint glad när han svarar i telefonen och hör att det är jag.
- Jag älskar att jag kan få honom att skratta tills han gråter.
- Jag älskar att han kan få mig att skratta tills jag gråter.
- Jag älskar att vi har exakt samma syn på livet.
- Jag älskar att vi har samma intressen.
- Jag älskar att det är mig han vill ringa när han har druckit.
- Jag älskar att han är sarkastisk och ironisk, men aldrig mot mig, och han förstår när man måste vara allvarlig.
- Jag älskar när han blir upprörd över någonting. Över människor som beter sig på ett visst sätt, och när han har en lång utläggning om varför det är fel.
- Jag älskar att han alltid får mig att känna att det jag har att säga är viktigt. Att han alltid lyssnar.
- Jag älskar att han känner mig så väl att han märker på en sekund när någonting är fel. En betoning, en blinkning eller bara ett andetag räcker för att han ska förstå.
- Jag älskar när han lämnar röstmeddelanden på min telefon, för då låter han bortkommen och lite blyg för en gångs skull.
- Jag älskar att han under den korta period då vi var kära i varandra var sårbar. Han blev ängslig när jag inte svarade direkt på ett sms, och när han ringde lät han så liten. Hans röst var så annorlunda då. Han pratade lugnt, intimt och liksom avväpnat, i kontrast tills hans vanliga lätt hetsiga och arroganta tonfall (som jag förvisso också älskar).
- Jag älskar att han avslutar alla våra samtal med: "Tack för att du är du."
Älskling, försvinn inte. Jag tror att jag behöver dig.
Kommentarer
Trackback
