A one trick pony

Det jag saknar mest med honom är de där mornarna. Trots att jag älskar att sova vaknade jag alltid innan honom. Det finaste var att se honom vakna. Sömndrucken, rufsig och vacker sträckte han ut sig som en katt. Lång och gänglig, men ändå stark. Han drog sina bleka händer genom sitt hår medan han satte sig upp i sängen.

- Du har pianofingrar, sa jag samtidigt som jag sökte ögonkontakt.

- Va? Han var yrvaken och hes men log snett.

- Ja. De är så långa och bleka, nästan genomskinliga. Man kan se dina blodådror. De är vackra.

- Tönt.

Han sa ofta det. Tönt. Han tyckte att jag var alldeles för poetisk och löjlig ibland, och det visade han genom att säga så. Det gjorde ingenting. Han sa det alltid med värme.

När jag hade kommit hem den dagen fick jag ett sms ifrån honom.

"Jag tycker om dig så mycket att det gör ont."

Jag log som ett fån när jag fick det.

"Tönt."

Det var det enda jag skrev.