A one trick pony

Du hade en bästa vän förut. Jag spenderade några nätter med honom. Vi låg inte med varandra om du trodde det, men han höll om mig. Det var vamt och outhärdligt och jag önskade att jag var någon annanstans. Jag hällde brännande whiskey ner i min hals och ville att april skulle ta slut. Jag har pratat med honom miljoner timmar i telefon. Vi nämnde inte dig en enda gång. Blir du ledsen då? Bryr du dig?

Jag ville aldrig ha honom. Jag projicerade allt jag kände för dig på honom. Allt jag ville säga till dig sa jag till honom. Varför? För att han lät mig. För att han tog emot allt jag sa och ville höra mer. Vi skapade en form av pseudokärlek. Den var vacker, tragisk och artificiell. Sedan ville han inte ha mig mer. Jag antar att han aldrig ville det, utan att han bara projicerade det han kände för någon annan på mig. Ibland undrar jag vem den personen var. Egentligen brydde jag mig inte. Nåväl. Han ville i alla fall inte träffas mer. Han ville inte säga det här till mig, då han var rädd att såra mig. Han pratade med dig, C, om det. Ni pratade om mig. Hur han skulle gå tillväga för att säga till mig att han inte ville ses något mer. Han var livrädd för att såra mig och visste inte hur jag skulle reagera. Jag har fått er konversation återberättad för mig och den såg ungefär ut så här:

Han: Jag vill verkligen, verkligen inte att hon ska vara ledsen.
Du: Nä.
Han: Det behöver du inte säga till henne.
Du: Visst.
Han: Blir hon ledsen tror du? När jag säger att jag inte vill något mer?
Du: Hon kommer att skratta. Jag känner henne och det gör inte du.

Du trodde att jag skulle skratta. För att sådan är jag. Vi är sådana. Vi är kalla människor som skrattar när någon säger att det är över. Jag skrattade inte. Jag låg på mitt köksgolv och grät. Blir du förvånad?

Jag hatar att jag är så mycket svagare än vad du tror.